I förtioårskrisens kranka blekhet är vi alla vinnare.* Det slog mig en kall januarimorgon i en skylift utanför Nordstan. Himlen låg som ett grått lock över Göteborg. Fötterna domnade där jag stod i korgen och fingrarna värkte, trots mina fodrade handskar.

Då såg jag den. Måsskiten. Satt den inte där förra gången jag var här uppe? 

Samma måsskit, samma fönster. Den var enorm.

Nej. Jag vet att jag tog bort den för ett år sen. 

Det måste vara en ny måsskit. Ditskiten av en ovanligt pricksäker och rutinstyrd mås. Antagligen är vi fast i en evig dans, måsen och jag. En duell kring detta fönster på fjärde våningen. Jag, beväpnad med rakbladsskrapa och diskmedel; måsen med en skarpladdad röv och en sällan skådad målmedvetenhet. 

Hur koras en vinnare? Antagligen inte förrän någon av oss ger vika. Hur länge lever en fiskmås egentligen..? 

Stelfrusna tår, blöta fingrar som värker av kylan. Ett beslut fattas.

Nu är är dags för mig att göra nåt annat.

Ett år senare, jag står i liftkorgen på fjärde våningen utanför Nordstan. Medan jag stirrar på måsskiten (samma plats, samma fönster, lika stor) landar ett mejl från YRGO i inkorgen.

”Du har blivit antagen..”

På taket ovanför mig skriker en mås triumferande. Det låter ödesmättat. Jag böjer mitt huvud.

Grattis måsjävel. 

*Jag har inga som helst belägg för detta påstående.

Från fönsterputsare till copywriterstudent på YRGO. När jag inte skriver (vilket ändå är rätt ofta) försöker jag få min treåring att äta mat som är grön och fota med min gôrfräcka kamera som jag fick av min sambo i förtioårskrispresent. Tecknar, målar och fiskar ibland. Nästan som en vanlig människa.

Jag söker lia tillsammans med min vapendragare och AD Anton Schmidt.